Mare mare, vad gör man med en... tisdag?

Jag är fortfarande hemma med sjukt knä... det är lite bättre idag än igår, så jag tänkte att jag skulle göra ett försök att ta mig ut och belasta knäet lite försiktigt (gå fem meter till bilen, gå fem meter från bilen till affären, gå 50 meter inne i affären och så hem igen, inget avancerat alltså). Det visade sig vara en fenomenalt dålig idé.
Idag verkar det i alla fall hjälpa med Pronaxen + Panodil, håll tummarna för att läget fortsätter förbättras.

Så... jag fortsatte rita. Idag uppgraderade jag mig från vanligt ritpapper och blyerts till A5-akvarellpapper och tusch. DET var däremot en riktigt bra idé :-) 

En dutt här, en dutt där...

Som vanligt när jag får kreativ panik (d.v.s. desperat vill göra något kreativt men inte vet VAD), så duttar jag lite här och lite där, och så lite här igen.
Så nu har jag skickat in ansökan till en 15 hp-distanskurs i journalistik vid Karlstad universitet, och häromdagen snubblade jag över ordet "zentangle" och insåg att zentangles ju faktiskt är ungefär det jag till och från har pysslat med i massor av år, fast inte riktigt så strukturerat... Klotter eller "doodles" är väl de mer 90-talsaktiga orden, "zentangle" låter lite lagom modernt. Hur som helst, roligt är det i alla fall. Och avkopplande.

Snart får jag förmodligen också ett ryck och börjar måla nånting, det kan lika gärna bli så att jag får för mig att bygga något...som i så fall aldrig kommer att slutföras. Och teckningarna här nedanför kan mycket väl bli både de första och sista zentangles som jag någonsin gör. För sån är jag... *dunkar huvudet i bordet*

Meanwhile så har mitt knä plötsligt pajat...
Idag fick jag sjukskriva mig efter drygt halva dagen, för knät gjorde så ont att jag var spyfärdig. Det hjälpte inte med värktabletter, det enda som hjälpte hyfsat var när jag kom hem och kunde sitta helt stilla med benet utsträckt i soffan och bulla upp med kuddar under knät.

Jag fattar inte varför det plötsligt blev så ¤$£*@% ont, men det får gärna försvinna typ... NU, för jag har tänkt åka skidor i helgen.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Vet inte riktigt.

Men jag vet att precis nu ska jag iväg och göra den allra roligaste av alla mina arbetsuppgifter (och den som har minst att göra med vad jag egentligen är utbildad till)... ska intervjua och skriva en artikel till hushållstidningen Kiruna-Information som distribueras till hushållen kring den 17 maj.

 

Vårvärmen kommer...

...sexåringen har blivit sju år, min skidkarriär går väl sådääär, på jobbet är allt som vanligt (mer eller mindre), jag drömmer massor, funderar massor och har vårspring i benen.
Vill göra något nytt, men vet inte riktigt vad. Eller jo, det vet jag ju på sätt och vis, men jag vet inte hur eller när eller OM.
För att använda mig av samma uttryck som min gamla chef Jonny gjorde HÄR, i en tänkvärd krönika, jag har inte levlat upp till nivå fem än. Just precis nu är jag nog faktiskt bara på level två och står helt still trots att jag vet ungefär vad som krävs av mig.

Osäkerheten gnager.

Hur vågar man kasta sig ut över kanten när det inte ser ut att finnas något där förutom avgrund? Jag måste nog byta glasögon, bildligt talat i alla fall.
Måste hitta brillorna som gör att jag ser bortom kanten, så att jag kanske vågar gå lite närmare den utan att tro att jag ska trilla ner i total katastrof. Just nu låser det sig bara, det blir skrivkramp och skidkramp och all kramp man kan tänka sig.

Hur hittar man rätt livsbrillor?

...och igen

Klockan är tio i sju, det är söndag morgon och jag sitter vid ett köksbord med en underbar fjällutsikt. Familjen Underställ har snart klarat av sin första skidhelg och nu har i alla fall alla barn STÅTT på sina slalomskidor (med blandat resultat). Det har varit en riktigt skön helg med mycket mys (fem personer som kramas i en tvåsitssoffa är ingenting, det vore fusk att sätta sig i tresitsaren bredvid, då får man ju typ.. PLATS).

Ändå känner jag mig lite vemodig och vill inte riktigt åka hem till verkligheten igen, men valmöjligheterna är ju lite begränsade. Hur skönt det än skulle vara att fly från vardagens alla "måste" och "borde" så känns det inte riktigt realistiskt varken med ett liv i underställ eller ett liv på en strand nånstans. Hur man än vrider och vänder på det så är kyla, förkylningar, hosta och snöskottning tydligen betydligt mer realistiskt.


Den här vintern har varit mer slitsam än vanligt, det känns som att det har tärt en hel del på både kropp och knopp att ständigt känna sig genomfrusen. Våren får gärna komma nu, jag behöver stora mängder solvärme för att tina upp igen.

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör...

Norrländsk konversation på busshållplatsen, tjugo över sex på morgonen i -22 grader

- Snörvel
- Snörvel snörvel
- Host harkel
- Harkel host
- Snörvel
- Host
- Snörvel

Sedan kom bussen, med kanske världens gladaste och trevligaste busschaufför (ibland glimrar lokaltrafiken till). Alla som klev på bussen såg också ut att vara på glatt humör, kanske för att det bara var -22 grader, inte -28 som igår kväll :-)

Vem av mig är jag egentligen?

De flesta kan nog skriva under på att de inte är samma personer nu som för t.ex. 10 år sedan. Vi växer, utvecklas (eller invecklas) och förändras gradvis i olika riktningar.
En del förändras mest på utsidan medan andra blir helt annorlunda på insidan men i ett skal som ser ut som det alltid har gjort.
Jag gillar att betrakta människor, att fundera över hur de tänker och resonerar, vad de funderar på och vad som driver dem. På senare tid har jag börjat betrakta mig själv också. Det kanske låter rätt självklart, men är det verkligen självklart? Betraktar du dig själv? Vad ser du i så fall?

Jag har insett att jag på sätt och vis sitter fast mellan mig själv, mellan gammalt och "nytt". Nytt inom citationstecken för att det egentligen inte är något nytt, det är bara jag som har haft lite svårt att fatta ;-)

Mitt ena jag är den jag var på heltid för kanske tjugo år sedan... en osäker och ganska skrajsen person. En som inte tror att hon är nåt, som helst inte vill synas eller göra något väsen av sig, som desperat vill göra "rätt" och som väldigt väldigt VÄLDIGT mycket vill att alla ska tycka om henne, hela tiden. Fast hon inte syns.
Mitt andra jag är en oftast glad och ganska spontan person som tycker det är kul att synas, som vet att hon duger rätt bra fast saker blir fel ibland, som vågar ta plats, som gör saker som känns rätt utan att analysera sönder dem hundra vändor först, och som inte är så himla brydd om att vara omtyckt av alla. Mitt andra jag har vuxit till sig genom åren så nu är det mer balanserat, men de är fortfarande två stycken där inne ;-)

Mina jag kan ha rätt intressanta diskussioner med varandra ibland. Det händer att den ena tänker medan den andra gör, vilket gör att jag kan ha lite svårt att känna igen mig själv. Det blir lätt förvirrat när huvudet säger "usch, kan man inte bara få gömma sig?" medan kroppen hugger en mikrofon och sjunger karaoke all night long eller gör något annat som är väldigt o-jag. Well... o-jag enligt mitt gamla jag i alla fall.
För nånstans inser jag såklart också att saker jag gör numer inte är mindre "jag" bara för att det är saker som jag aldrig förut trodde att jag skulle kunna/vilja/klara av att göra.

Igår var en "o-jagig dag". En mycket bra dag!
Jag tog död på de senaste veckornas hjärnspöken och gjorde mitt livs första slalomåk.
Efter att ha ramlat två gånger innan jag ens börjat åka nedför backen och sedan försökt lära mig ploga så att jag skulle slippa krama träd, insåg jag plötsligt att jag åkte utför... att jag kände farten i ansiktet, att jag kunde svänga på riktigt och att det var ohyggligt roligt! Och när jag kom ner efter det där första åket ville jag vårskrika som Ronja Rövardotter.

Första slalomåket... säkert en skitsak för många, men grymt viktigt för en som aldrig trott att hon skulle kunna. Och ytterligare en seger för det andra jaget! :-D


Jag antar att jag inte är ensam om att vara som jag är. Vad säger dina jag till varandra?