De flesta kan nog skriva under på att de inte är samma personer nu som för t.ex. 10 år sedan. Vi växer, utvecklas (eller invecklas) och förändras gradvis i olika riktningar.
En del förändras mest på utsidan medan andra blir helt annorlunda på insidan men i ett skal som ser ut som det alltid har gjort.
Jag gillar att betrakta människor, att fundera över hur de tänker och resonerar, vad de funderar på och vad som driver dem. På senare tid har jag börjat betrakta mig själv också. Det kanske låter rätt självklart, men är det verkligen självklart? Betraktar du dig själv? Vad ser du i så fall?
Jag har insett att jag på sätt och vis sitter fast mellan mig själv, mellan gammalt och "nytt". Nytt inom citationstecken för att det egentligen inte är något nytt, det är bara jag som har haft lite svårt att fatta ;-)
Mitt ena jag är den jag var på heltid för kanske tjugo år sedan... en osäker och ganska skrajsen person. En som inte tror att hon är nåt, som helst inte vill synas eller göra något väsen av sig, som desperat vill göra "rätt" och som väldigt väldigt VÄLDIGT mycket vill att alla ska tycka om henne, hela tiden. Fast hon inte syns.
Mitt andra jag är en oftast glad och ganska spontan person som tycker det är kul att synas, som vet att hon duger rätt bra fast saker blir fel ibland, som vågar ta plats, som gör saker som känns rätt utan att analysera sönder dem hundra vändor först, och som inte är så himla brydd om att vara omtyckt av alla. Mitt andra jag har vuxit till sig genom åren så nu är det mer balanserat, men de är fortfarande två stycken där inne ;-)
Mina jag kan ha rätt intressanta diskussioner med varandra ibland. Det händer att den ena tänker medan den andra gör, vilket gör att jag kan ha lite svårt att känna igen mig själv. Det blir lätt förvirrat när huvudet säger "
usch, kan man inte bara få gömma sig?" medan kroppen hugger en mikrofon och sjunger karaoke all night long eller gör något annat som är väldigt o-jag. Well... o-jag enligt mitt gamla jag i alla fall.
För nånstans inser jag såklart också att saker jag gör numer inte är mindre "jag" bara för att det är saker som jag aldrig
förut trodde att jag skulle kunna/vilja/klara av att göra.
Igår var en "o-jagig dag". En mycket bra dag!
Jag tog död på de senaste veckornas hjärnspöken och gjorde mitt livs första slalomåk.
Efter att ha ramlat två gånger innan jag ens börjat åka nedför backen och sedan försökt lära mig ploga så att jag skulle slippa krama träd, insåg jag plötsligt att jag åkte utför... att jag kände farten i ansiktet, att jag kunde svänga på riktigt och att det var ohyggligt roligt! Och när jag kom ner efter det där första åket ville jag vårskrika som Ronja Rövardotter.
Första slalomåket... säkert en skitsak för många, men grymt viktigt för en som aldrig trott att hon skulle kunna. Och ytterligare en seger för det andra jaget! :-D
Jag antar att jag inte är ensam om att vara som jag är. Vad säger
dina jag till varandra?
Ändå känner jag mig lite vemodig och vill inte riktigt åka hem till verkligheten igen, men valmöjligheterna är ju lite begränsade. Hur skönt det än skulle vara att fly från vardagens alla "måste" och "borde" så känns det inte riktigt realistiskt varken med ett liv i underställ eller ett liv på en strand nånstans. Hur man än vrider och vänder på det så är kyla, förkylningar, hosta och snöskottning tydligen betydligt mer realistiskt.
