Jag vill inte jinxa det här...

...men precis just nu (precisjustnu!!!) är dottern på lektion. Själv! Ingen av oss vuxna sitter utanför klassrummet och jobbar. Ingen av oss vuxna är ens i skolbyggnaden. Hon. Är. Där. Själv.

Och om en stund är det lunchdags, då ska jag hämta henne. Jag tror att det här är en väldigt, väldigt bra dag.

Nu är det tydligen jul igen?

Tre barn = tre olika viljor, eller hur? Alltid, även om det gäller något som alla egentligen tycker lika om. Det är mer som en principsak, om hon tycker så, då tycker jag nåt annat, helst så motsatt som möjligt och lite till. Typ så.

Därför kom det ju LITE som en chock idag när alla tre plötsligt kom på att huset skulle julpyntas. Den 23 november. För nästa helg är det ju första advent och då är det FÖRSENT!! Öhm...

Jamen ställ en tomte på nån hylla då, tänkte jag (som i normala fall gräver fram julprylarna kring Lucia), men nehejdå. "Vi ska klä julgranen!". 

Så nu ser det ut så här hos oss. Den 23 november. Joråsåatt...

TGIF!

Helgen närmar sig efter en sinnessjukt jobbig vecka. Det har gått upp och ner och upp och ner, och för ett par dagar sedan trodde jag på allvar att det är kört (för min egen del), nu är utmattning och depression ett faktum, men så vände det och nu känns det rätt okej igen. Min batteritid är lite förlängd i alla fall.

Eller det kändes rätt okej, tills jag ramlade in på People Magazines lista över världens elva sexigaste män och insåg att jag inte ens kände igen åtta av dem (och så på svenska också: jag kände bara igen tre av dem).
Man kan undra om det beror på att jag blivit gammal eller bara inte är tillräckligt allmänbildad, eller om det är för att People Magazine helt enkelt HAR FEL...

Men okej, Chris Hemsworth är väl okejish fast han är en liten pöjk. Och hans föräldrar får väl vara rätt nöjda över sin genkombination med tanke på att de lyckats producera två söta pojkar som dessutom är hyfsat framgångsrika.
Hoppsan hejsan, det finns visst en tredje brorsa Hemsworth också (berättade Google alldeles precis nu) som också är skådespelare. Så kan det gå.

Jag har väntat så länge på just den här dan, det är skönt att den äntligen kommer...

...väntat så länge på just den här dan, den ger lust när den kommer.

Plötsligt kommer den. Dagen då man målar naglarna och lacket torkar utan att man hinner fucka upp det. Just idag är jag stark! 

:-P

Run to the hills

Häromnatten drömde jag att jag sprang. Jättemycket.

Jag har ju nån slags hemlig dröm om att kunna springa, jag inbillar mig att det skulle vara rätt härligt att känna vinden mot kinden och liksom flyga fram genom terrängen utan att det trasiga knät skulle sätta stopp.
I verkligheten vet jag ju att mitt ytterst oglamorösa försök till lufsande en gång per år (för att testa, det KAN ju ha vuxit ut nytt typ..skelett i benet eller nåt) inte är i närheten av att vara varken "härligt" eller flygande. Men hur som helst, i fantasin ser det ut så. Och i drömmen häromnatten.

Jag skulle någonstans, och kom på att det ju skulle gå fortare att ta sig dit om jag sprang. Så jag sprang, och det var sådär härligt vindigt och flygande och det gjorde inte ont och jag blev lagom trött och det var bara underbart. Och jag kom fram jättefort.

Så jag kom på att jag ville springa mer, och plötsligt var jag förflyttad till en tävling. 20 km i fjällterräng tydligen. Inga problem. Vinden mot kinden och lätta steg, och plötsligt hade jag sprungit en mil och det var dags för paus vid en fjällstuga. Det var lite störigt att behöva ta paus, men det verkade ingå i tävlingen, så jag gjorde det.

Vid den där fjällstugan träffade jag två av mina kompisar. De var också med i tävlingen men var SÅ jävla gnälliga. Det var jobbigt, yada yada, inget funkade, en mil TILL? Aldriiiiiig osv. (till saken hör att en av dem är en friskus IRL, hon kan springa på riktigt, hihi).
Det hela slutade med att de var så gnälliga och störiga att jag inte kunde fullfölja loppet, jag hann inte iväg i tid till nästa start för att de uppehöll mig hela tiden. Det var galet knäckande, jag ville verkligen springa en mil till.

Sedan vaknade jag. Det är ett under att jag inte hade träningsvärk. Inte hade jag gått ner i vikt heller eller fått några muskler. Värdelös dröm... :-P

Nån som vill drömtyda lite? ;-)

Än slank hon hiiiit, och än slank hon diiiit

...och plötsligt så var hon på kontoret för eftermiddagsskiftet. "Evil plans"-mappen är såklart också med, den innehåller ju nyckeln till mitt världsherravälde.

Hej från kontorsfilialen...

...på skolan igen, där jag som vanligt sitter och jobbar på förmiddagarna.

Jag hade just ett kort möte med rektorn om att göra en handlingsplan för dottern. Det var ett oväntat bra möte, väldigt positivt. Eftersom dottern nu är i skolan 60-70% av tiden (hurra!) så trodde han inte att det skulle bli några problem att göra en sådan åtgärds/handlingsplan.

Jag är lite chockad över den senaste veckans snabba framsteg, det går väldigt mycket bättre nu och en del av mig väntar bara på att det ska krascha igen samtidigt som jag jublar över att allt känns mycket lättare och bättre.

Och som jag konstaterade i helgen, nu kommer reaktionen på all galen stress som har varit (och fortfarande är, om än bättre). För nu kommer paniken över att inte räcka till.

Jag är inte här och nu, hela tiden någon annanstans. Räcker inte till på jobbet, inte hemma, inte nånstans. Allt blir bara halvdant gjort, känns det som. Fast jag vet att det inte ÄR så.

I morse stod jag i duschen, tvättade håret och medan jag sköljde ur schampoot fick jag fundera ordentligt på om jag hade tvättat håret eller inte.
Jag önskar att hjärnan kunde chilla lite så att jag kan vara i nuet en stund, inte bara på språng mentalt hela tiden.

Hjärnsemester, det är det jag behöver.