Ålderskris? Neheejdå!

Känslan när Magnum skyltar med "celebrating 25 years of pleasure" och man tänker "åh, jag minns det som igår när jag praoade på Ica Signalen och GB-killen kom med leverans och vi fick vara först att provsmaka den där nya Magnumglassen som inte hade kommit ut i butikerna än och den var jättejättegod! Men vadå 25 år? Har Magnum funnits i TJUGOFEM år?? JAG har ju inte funnits i 25 år..."

Den känslan.

103 dagar kvar till 40. Inte för att jag håller räkningen eller så.

Pi upphöjt till kaos...

...är nog den exakta matematiska formeln för hur det ser ut i vår klädkammare, också känd som "Mordor".

Nu är jag i den och ska typ...rensa. Ser ni  vad fint jag har börjat i ett av facken? Det är innehållet därifrån som ligger på strykbrädan i nederdelen av bilden. 

Det är nämligen lite så jag jobbar, jag skyfflar saker från en plats till en annan några varv och för varje varv hamnar något i sopsäcken och till slut är allt på ungefär samma plats igen (fast lite finare vikt) och så är jag helt slutkörd och ingen (knappt ens jag) ser någon skillnad jämfört med innan jag började.

Nångång har det till och med hänt att jag rensat men att sopsäcken aldrig tagit sig till tippen utan blivit kvar i ett hörn (pga slutkörd) så länge att jag glömt bort vad den innehåller, öppnat den och liksom "å kolla vilken fin..." och återanvänt något plagg. 

Men det där tomma facket, det ska jag absolut styra upp jättefint! I morgon.

Kära dagbok...

...idag tyckte Nisse (aka "hundjäveln") att det var en bra idé att äta upp en bit av en jacka. Det var lite otippat eftersom han aldrig har försökt tugga på kläder förut. 

Eller som dottern sa: "Jag fattar ingenting, jag tog ju just av mig jackan och skulle hänga upp den, jag märkte inte något alls! Jag blev så grymt förvånad när jag såg det!"

(här bör man iofs veta att tidsuppfattningen hos en åttaåring inte är något att lita på, och "tog just av mig" kan absolut betyda "när jag kom hem för en halvtimme sedan...")

Och alldeles precis när allas förvåning hunnit lägga sig så spydde han upp den där biten av jackan. Och lite annat. Mysigt.

Igår såg jag förresten på det där programmet om en akutmottagning i London. Där var det en gammal vietnamesisk kvinna som var jättesjuk med inre blödningar och så. Hennes barnbarn var med henne på sjukhuset och berättade för kameran om hennes liv och hur hon sagt att det enda hon saknade från sitt hemland var att äta hundkött.

I slutet av programmet fick man veta att hon hade dött tre veckor senare. Det var synd, för annars hade jag nog försökt hitta hennes adress för att kunna skicka en liten present...på ca 20 kg.

Men annars är det bra. Måndagen är ju snart slut.

Ville bara säga att...

...det är himla fint väder idag! Det droppar från taken och snöhögarna minskar så sakteliga :-)

Det är i alla fall inget fel på fantasin...

I natt har jag:
- försökt hitta mitt studentrum mitt i ett myllrande centrum. Huset skulle enligt kartan heta "The Jeans"
- funderat på hur jag och maken skulle kunna umgås eftersom vi båda skulle bo i korridor, dock ej samma
- åkt det nya snabbtåget mellan centrum och universitetsområdet i nya Kiruna
- jublat över att det fanns en Subway-butik och en kinarestaurang nära "The Jeans"
- klättrat i en spiralbrandtrappa över ett hus där det på framsidan var sommar och på baksidan vinter och snö

Helt normalt.

Dagen i bilder

Jag började morgonen med det supergoda Chilli Mango-teet från Whittard, och så morgonens knäpillerdos förstås. Jag är så förbannat less på att ta mediciner varje dag, dessutom är ju Pronaxen rätt elakt mot magen, så nu räcker det att ta fram tabletterna för att jag ska börja må illa. Men det är bara att hålla ut en vecka till och hoppas att inflammationen är borta sedan.

Efter frukosten tog jag tjuren vid hornen och färgade håret. Nyans 4.3 - guldbrun. Jag och maken hade en diskussion om detta igår. Han sa typ: "Jag förstår inte varför du färgar håret, du har ju så fin färg själv?" och jag sa typ: "Ah ja, gråbrunblek", och han typ "Nämen sådär brunblond" och jag typ "ja, gråbrunblek".
Och så var det samtalsämnet uttömt.

Med håret inbakat i en handduk var det sedan TV-paus, och vad passar bättre än "Extreme couponing"? Faatima hade över 3000 varor i sina vagnar (därav 1200 paket frukostflingor) och lyckades paja två kassaapparater innan det gick att slutföra köpet. Kvalitets-TV! :-)

Sedan var det dags att göra en arkeologisk utgrävning i frysboxen för att hitta något att laga till lunch. Det slutade med att maken och ungarna käkade burkravioli medan jag rostade en macka. Men jag tänker att det är bra att frysboxen får lite uppmärksamhet ibland!

Nyfärgat hår och mascara på plats. Jorå, tanten skulle ut ur huset och få frisk luft...

...för åttaåringarna skulle hem till en klasskompis och leka.

Men eftersom jag inte är så mycket för att leka (med barn i alla fall) åkte jag till bowlinghallen för att heja på mitt lag som spelade säsongens sista match. Jag och mitt trasig knä fick sitta på läktaren och vara hejaklack, och det verkade vara effektivt, för VI VANN!!! :-D Och titta vilka fina påskfjädrar de hade i håret, mina fina lagkamrater!

Efter matchen var det dags att fundera på middagen. Pepparsås är ju aldrig fel, så jag hällde ett gäng peppar i morteln och började vålda...

...och efter lite loooove and attention (och konjak och lite annat) blev det till slut en helt makalös sås som avnjöts tillsammans med stekt kycklinglårfilé och klyftpotatis. Matporr, det är allt jag har att säga om saken.

Och efter en sån måltid måste man ha efterrätt, så det blev "glaffe". Eller "affogato" som det egentligen heter. En klassisk affogato är en kula vaniljglass toppad med en espresso, men eftersom det är lite svårt att definiera storleken på en kula och jag inte hade nån espresso så blev det istället lagom mycket glass toppat med lagom mycket starkt kaffe.

Under resten av kvällen planerar jag att sitta i soffan eller sängen och jäsa, glad och nöjd efter matchvinst och god mat. Vad gör ni andra idag?

Lumumba-oskulden tagen

Veckan ramlade förbi i ett töcken av hosta, halsont, kalas, jobb och muggar. Idag kalasade vi för mamma, hon fick en kaffekopp med fat i present :-)

Jag och tioåringen hade ett intressant samtal om kreativitet i morse. Hon visade en teckning hon gjort och vi pratade om att hon tycker det är kul att rita.
Hon hade reagerat på att flera i klassen så ofta säger saker som "jag ritar så fuuuuuult" och att de aldrig är nöjda eller tycker att de gör något bra. Hon konstaterade att hon kanske inte alltid är nöjd själv heller när hon ritar eller målar, men att hon inte tycker att hon ritar fult, bara olika.

Jag talade om för henne att hon är klok som har insett det redan som tioåring, att det finns många vuxna som aldrig förstår att de (och det de gör) duger och lägger ner massor av energi på att försöka vara som andra istället för att vara sig själva, att jag är en sån själv, att det tog nästan 40 år för mig att fatta det och att jag ju t.ex. fortfarande inte tycker att jag kan rita.

Hon tittade misstroget på mig, på kaffekoppen, och så kom det rakt från hjärtat: "Men alltså mamma... nu får du ju ta och skärpa dig!" och jag kunde ju bara skratta och hålla med. Men det är verkligen svårt att omvärdera gamla "sanningar" som man har levt med länge.

Hur kommer då Lumumba in i bilden? Jo, jag premiärdrack en sån igår kväll, i hopp om att bota halsontet. Chefen envisades med att whisky och varm choklad är bästa medicinen, men det enda som fanns i barskåpet var konjak, så det blev Lumumba.
Det var otippat gott, men med tveksamt resultat rent medicinskt ;-)