Lugnet lägger sig...

Livet har varit hektiskt sedan förra inlägget, förra helgen var det julbasar-bakning på lördag och jobb i kommunens infocenter på söndagen. Det var lite segt att ta sig till jobbet på måndag, och sedan följde en helt fullspäckad (men rolig) vecka.
Vi flyttar ju som bekant en stad... typ. Som del i detta har kommunen igång två olika arkitekttävlingar (en för ny stadskärna och en för nytt stadshus) och den här veckan var det anbudsöppning i båda tävlingarna. Anbudsöppningar i sig är inga särskilt upphetsande evenemang, men när man är bland de absolut första som får se förslagen på hur vår "nya" stad kan se ut så känns det faktiskt rätt coolt :-)
Men coolt följs alltid av kaos, så veckan slutade med en hysterisk dag där jag och kollegan nog i det närmaste körde slut på skrivaren/kopiatorn för att lösa de sista-sekunden-uppdrag som vi fick.

Hur som helst, jag mår bättre nu än för en vecka sedan. Det har gått flera dagar helt utan hjärtrusningar, vilket egentligen inte alls är konstigt. Vi har haft klart definierade arbetsuppgifter under veckan, mycket att göra men vi har hela tiden vetat exakt VAD vi ska göra, och då är det bara att mata på och göra det som ska göras.
Det blir allt tydligare att min stress uppstår när jobbet är luddigt och uppdragen ramlar in hur som helst utan ordentlig struktur. Det kräver mycket mer energi att improvisera eller att behöva lägga ner tid på att försöka få reda på vad en beställare egentligen vill ha, än om man får ett tydligt uppdrag med en tydlig tidsram.

Och idag ska julgranen tas fram och pyntas :-)

Man känner sig lite fånig...

Jag skrev för ett tag sedan om det där "surret" i huvudet och att det är svårt att släppa jobbet när man går hem för dagen. I den bästa av världar skulle jag väl nu säga att det har blivit mycket bättre under hösten och att jag numer är superbra på att leva i stunden och slappna av efter jobbet och yada yada.
I själva verket är det så att jag har hjärtrusningar, nästan konstant huvudvärk, kraschad mage, dåligt minne (sådär så att jag vissa dagar behöver mata in en påminnelse i kalendern för att vara säker på att komma ihåg att åka hem samtidigt som barnen slutar på fritids) och lite såna mysiga prylar. Stressymptom. Inte så himla bra. Och så nån liten ångestattack emellanåt. Inte ofta och inte länge, men nog så jobbigt när det slår till.

Och det känns så himla fånigt, för jag har ett jätteroligt och väldigt fritt jobb. I perioder är det sjukt mycket att göra, och det kan vara så rörigt att man bara vill gråta, men andra perioder är det väldigt lugnt och jag kan styra min arbetsdag helt och hållet som det passar mig bäst. Jag kan bestämma mina tider i stor utsträckning, jag kan oftast jobba hemifrån om jag vill eller behöver göra det och jag känner mig trygg i att min chef har förtroende för det jobb jag gör.
Ändå har det blivit så här nu, och det känns så fånigt. Fjantigt. Löjligt. Som att man är klen. Fast det nog är helt logiskt att man inte kan ha med sig jobbet hela tiden utan att det till slut tar lite för mycket energi av en.

Maken började i alla fall reagera på allt detta för ett tag sedan och tipsade mig nyligen om ett TV-inslag med Jessica Almenäs där hon berättade om när hon kraschade. Han tyckte att det var väldigt likt hur jag är/mår, men jag höll inte riktigt med. Ett par dagar senare tipsade en kompis om denna krönika: Välkommen till den mörka sidan del 2: Att krascha, och när jag läste den kan man väl säga att polletten trillade ner. Hela krönikan är bra och tänkvärd, men ett stycke i den tog hårt, för beskrivningen är otäckt lik hur jag känner och tänker:

Rent praktiskt var det vinter 2010 och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes övermäktigt, från att borsta tänderna till att laga middag. Men jag kunde jobba. På jobbet mådde jag bra. Där var jag trygg. Utanför jobbet var det däremot katastrof. Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen. Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.

Jag är så trött. Kan somna vid åttatiden och sova till morgonen och sedan ändå inte hålla en hel dag. Och det känns ju också skitfånigt. Det är vinter och mörkt, ALLA är trötta, varför skulle det här vara nåt annorlunda? Förresten så vänder det ju snart, efter jul börjar det bli ljusare och då blir man ju pigg igen. Eller?
Ja, jo, det blir man väl. Lite piggare kanske. Men hjärtrusningarna då? Och det där att man ibland kommer på sig själv med att tänka att det inte vore så jävla hemskt om man råkade krocka med nån av dårarna man ibland möter på vägen. Inte sådär så att man skulle dö, men kanske bryta ett ben eller nåt. Så man får ligga på sjukhus och inte KAN göra något alls. Bara slippa allt ansvar, allt man måste göra. En paus. En paus som man inte själv styr över.

Men det känns rätt okej ändå. Jag känner igen känslorna och tankarna från hur det var efter kolikperioden med tvillingarna, och jag vet att det inte är farligt eller för evigt. Det har dessutom inte gått SÅ långt än. Men det är dags att ta tag i det, vända skeppet och hitta balansen igen.
Första steget är redan taget: ett inre beslut om att inte behöva vara nåbar jämt och att inte behöva vara alla till lags hela tiden. Jag kan inte göra alla grejer på en gång, och jag tror inte att nån egentligen heller väntar sig det, varken på jobbet eller hemma eller någon annanstans. Men det är så lätt att det blir så när det ramlar in frågor och önskningar och uppdrag och "måsten" från många håll samtidigt.
Jag har blivit mycket bättre på att säga "nej" och "inte just nu", men måste bli ännu bättre. Sedan är det bara resten kvar.

Och jag tänker att om jag skriver om det här så finns det på pränt, då kan jag inte slingra mig ur det och om en vecka säga nåt i stil med "äsch, jag var bara lite trött förra veckan" bara för att det kanske känns lite bättre då. Det här är på riktigt och jag har liksom inte tänkt krascha igen, så jag får väl påminna mig om det då och då.

Saker jag aldrig kommer att förstå...

...människor som känner ett behov av att sätta andra på plats för att hävda sig själva. Helt obegripligt.

De två årstidernas land

Kirunabor gillar vinter, det är obligatoriskt. Det finns inte så många andra alternativ när man bor på ett ställe som har vinter minst 6 månader om året. Det finns kirunabor som påstår att de inte gillar vinter, men eftersom såna påståenden faller på sin egen orimlighet så tänker jag inte säga mer om det just nu.

Fast kirunabor gillar vår ännu mer än vinter. Något som kan tyckas lite märkligt eftersom vår här ÄR vinter. Mer vinter än många i Sverige nånsin får.
Skillnaden är att på våren ser man solen. Kirunabor gillar solen. Fast inte på sommaren, för då är den lite för varm. Det ska vara vårsol, då är kirunabor glada.
Höst är också okej, för då börjar ju vintern närma sig. Och i vissa fall är det med höst som med vår, att höst ÄR vinter, och då är ju allt som det ska vara.

Det finns kirunabor som hävdar att de faktiskt gillar sommar också. Förmodligen tänker de då på alla härliga somrar då det snöat på skolavslutningen eller midsommarafton. Eller så menar de Thailand. Svårt att avgöra...

Men nu är det tydligen höst. Eller i alla fall höstlov. Det har jag och Nisse firat med att skotta jättemycket snö.

Och nu ska jag fortsätta fira höstlovet med att skratta hysteriskt åt det där med att samerna säger att vi har åtta årstider här uppe, när alla i själva verket vet att vi har två:
helvetesjävlavinter och nåtsomiblandpåminneromsommar.

Men hey... alla intalar sig det de behöver för att överleva. Åtta årstider... hahahahaaaa

Och livet går sin gilla gång...

Oktober försvann och nu är det vinter. Veckorna rasar förbi och jag hinner inte med.
I måndags hann jag inte med extra mycket, för mitt under lunchen satte jag i halsen så det blev tvärstopp. Jag hann aldrig bli riktigt rädd, för det gick så himla fort, men jag är glad att jag hade en blixtsnabb kollega som grabbade tag i mig och klämde till.

På några sekunder var det hela över och livet fortsatte... en halvtimme senare blev jag rätt skakig, och sedan tog det några timmar att bli av med obehagskänslan och tankarna på att det faktiskt hade kunnat gå riktigt illa. Och vilket jävla onödigt sätt att dö på i så fall. Kvävas av en bit macka. Så amatörmässigt.

Man lär sig saker om sig själv...

Jag registrerar hela tiden. Ljud, rörelser, synintryck, lukter, känslor osv. Ibland kan det förvåna mig att maken t.ex. inte hörde det där ljudet från ett av barnrummen som betyder att någon strax kommer att stiga upp och förmodligen gå i sömnen (och han lika förvånad när jag kommit tillbaka till sängen efter att ha hoppat upp och lett tillbaka barnet medan han inte fattade att något överhuvudtaget hände) Eller ljudet av en bildörr utanför huset, som betyder att någon är på väg hit. Eller ljudet av fötter i hallen där jag vet exakt vems fötter det är.

Ibland har jag nästan skämts över hur lättrörd jag är t.ex. av musik. Vissa musikslingor får ögonen att tåras på en sekund, det är som att de trycker på en känsloknapp i mig och jag har aldrig förstått hur det kan vara så, men tänkt att de kanske väcker känslominnen som jag bara glömt bort.
På samma sätt kan väldigt höga ljud få mig att må fysiskt illa. Maken gillar att dundra på med hög musik och jag sänker volymen. Jag antar att han är hörselskadad och han tycker jag är irriterande :-P Men jag börjar verkligen må illa.

Och ganska ofta förvånas jag över att folk inte ser hur andra människor mår, vad de känner eller hur de tänker. För jag registrerar ju sånt hela tiden och det är ju inget jag aktivt GÖR, så hur kan det inte finnas hos alla andra också? Att veta hur ett visst tonfall eller kroppshållningen hos en person betyder att hen är på ett visst humör idag, hur den där lilla lilla andningspausen innan svaret på en fråga kan betyda att svaret känns obekvämt att leverera, hur ett visst blänk i blicken betyder att det finns en hemlighet som personen inte vill avslöja...

Jag har alltid känt att det är en bra egenskap att kunna läsa av människor, men också ofta önskat att jag kunde gå genom livet och vara mer oberörd av andra, för att liksom få VILA lite ibland.

Så för någon vecka sedan berättade maken att han lyssnat på Alex och Sigges podcast. Alex Schulman berättade om sin fru Amanda, hur hon känner av stämningar, känslor osv och hur hon t.ex. månader innan Fredrik Reinfeldts skilsmässa sagt att han hittat någon ny och kommer att skilja sig, för det var något annorlunda i hans blick. Något livfullt. Ett par månader senare kom beskedet: statsministerparet separerar.
"Då tänkte jag på dig", sa maken. "För du är ju sån. Det kallas tydligen HSP, highly sensitive person."
Jag slog det ifrån mig, för jag hade hört begreppet förut men associerade det med överkänsliga människor som inte kan ta en diskussion och som gråter för allt. Sedan bestämde jag mig ändå för att googla lite på det. Och trillade nästan ur soffan på kuppen. För där, på diverse sidor med beskrivningar av HSP-personer och deras egenskaper, fanns alla mina "konstigheter" förklarade :-)

Modern psykologi: Högkänslig? Javisst!
Leva PS!: Är du också extra känslig?

När saker börjar gå sönder...

...så är det ju sällan bara EN sak som kraschar. I det här stimmet har dörrlåset, flera elementtermostat och mina glasögon pajat. Varför kommer sånt där alltid i klump? 

Tillägg några timmar senare: Jag visste att det var något jag glömde. Köksblandaren ju!! The water chaos pryl. :-P