Hundkäx ska lukta morot

Om det plötsligt skulle bli hungersnöd så skulle vi nog klara oss ett år på förrådet som växer just utanför tomten.

Där vår tomt slutar finns en liten slänt (totalt övervuxen med gigantiska hundkäx och brännässlor) som sedan övergår i skog.
Jag har tidigare röjt upp en stig genom hundkäxdjungeln ner till skogen eftersom det är där vi oftast rastar hunden, men idag tog jag och syrran tag i att röja lite mer och efter nån timmes jobb med den elektriska häcksaxen var slänten rensad.
Och ja, vi röjde hundkäx med häcksax, de var av modellen "nästan enåenhalv meter höga".

Hur som helst, hundkäxens rot är tydligen ätbar, ska smaka lite som morot eller palsternacka och dofta morot.
Och nässlor kan man ju koka soppa på, har jag hört. Har dock aldrig provat, jag har haft fullt upp med att avsky denna ettriga växt.
När vi stod där i röran och röjde så konstaterade vi att brännässlan i alla fall är grymt effektiv, man hinner ju knappt nudda den så gör det ont. Vad försvarar den sig egentligen mot? Nån som vet?

Så var man 38 då...

Det blev en lugn och skön födelsedag, precis som jag hade hoppats :-) Lite kalasande med mamma, pappa och lillsyrran med sambo och hund. Sedan gofika med en god vän och till slut bubbel och film.

Barnen ringde och sjöng för mig i morse, det var kanske det bästa med hela dagen.
När jag och vännen gofikade konstaterade vi att det förmodligen är rätt sunt att vara som vi och inte per automatik längta ihjäl sig efter barnen när de är borta, men jag skulle ljuga om jag sa nåt annat än att jag fick tårar i ögonen när de sjöng "Ja må hon leva" imorse :-)

Fem veckor kvar av ledigheten. Det känns bra.

Att vara ensam

Resten av familjen är i Stockholm. Det är bara jag och Nisse här hemma, och jag kastas mellan att tycka att det är superskönt att vara själv i ett tyst hus och kunna göra precis vad jag vill när jag vill, och att känna mig hopplöst ensam och rastlös.
Jag gillar inte att känna mig ensam. Att vara själv kan vara skönt, men att vara ensam... nä.

Hur som helst, det är ju kul med en ny hobby i alla fall; geocaching. Eller skattjakt för vuxna som vill ha nåt att nörda med
I förmiddags tog jag med mig Nisse och så letade vi upp fyra cachar. På eftermiddagen blev jag rastlös, så jag åkte ut och loggade fem till. En av dem involverade klättring på gamla bildäck på ett gammalt gruvområde. Vardagsspänning deluxe!

Och imorrn fyller jag år. Jag planerar att låta dagen flyta rätt obemärkt förbi. 38 är ju inte direkt nåt att hetsa upp sig över :-)

Sämsta mamman...

...kände jag mig som igår. Av ingen särskild anledning egentligen, men jag orkade bara inte med gnäll och tjafs och tiotusen "varför?"
Vissa dagar tar bensinen bara slut helt enkelt, och igår var en sån dag. Idag känns det bättre, och fikadejt med bästa vännen var som balsam för själen. Sånt ger energi :-)

Bästa bantningstipset, ät korv som man gör i Simrishamn!

Jee jee.. sexualiserad korvreklam och allt sånt där, ni har läst om det i Aftonbladet.

Aftonbladet kollade lite vad folk tyckte, och folk ba: "Nääää, det är INGET sexuellt över den där bilden. INGET, I tell ya. Det är de där feministerna nu igen, bitterfittor som inte får nåt hemma och som därför ser kukar i alla bilder och sammanhang".

Och fine. Vad feminister lider (eller inte lider) brist på kan inte jag avgöra. Men det är en sak jag inte fattar: Om det är sådär man ska äta korv, hur FAN kommer det sig att folk bara blir tjockare och tjockare?

Att man aldrig lär sig...

I förrgår började vi prata om det där att resten av familjen drar iväg på resa om ett par veckor medan jag blir kvar hemma med valpen.
Det har känts som att det kan bli ett skönt break, en minisemester även om det är trist att vara utan familjen. Men då fick jag en sån där bottenlös känsla av ensamhet och insåg att jag kommer vara ensammast i universum medan de är borta, och att huset förmodligen kommer krylla av mördare och annat farligt hela tiden. Sedan drömde jag ensamhetsdrömmar hela natten, t.ex. att jag försökte ringa en av mina bästa vänner för att jag verkligen behövde prata, men att hon inte hade tid med mig.
Det är märkligt att vissa känslor kan hänga kvar så länge trots att de egentligen inte har något att hålla fast sig i.

Igår morse vaknade jag i alla fall med yrsel. Tänkte inte så mycket mer på det, för den var inte jättekraftig, bara lite irriterande. Sedan åkte jag iväg på stan en vända, skulle shoppa kläder till barnen och kom på mig själv med att tänka att folk eventuellt kunde undra om jag var full, eftersom benen inte riktigt ville lyda mig. Det kändes klumpigt att gå, men jag tänkte inte så mycket mer på det, antog väl att det var skorna som var konstiga eller nåt sånt. Fingrarna kändes också klumpiga, och huvudet var som en blyklump. Åska, tänkte jag. Det blir säkert åska.

Ett par timmar senare däckade jag totalt med helt sinnessjuk värk i benen. Från höfterna och hela vägen ner till tårna, och ytterligare några timmar senare även i armar/händer.
Med facit i hand inser jag att jag ju är en total idiot som inte fattade att yrseln, gångproblemen, fingrarna och huvudet var tecken på att värken var på väg. Tänk att man aldrig lär sig... det är ju inte som att det är första gången detta har hänt. Inte för att det hade hjälpt, jag hade inte kunnat stoppa värken. Men ändå liksom.

Idag känns det i alla fall något bättre. Det gör fortfarande ont, mest i händerna idag, men inte lika intensivt som igår. Imorrn kommer det kännas ännu bättre, och om några dagar är värken helt borta, till nästa gång då jag kommer bli lika förvånad igen.
Ignorance is bliss, eller hur är det man säger?

Äntligen semester

Nu är det semester! Jag är ledig i åtta veckor, och aldrig har nog en semester varit så välbehövlig. Den här våren har varit galet hektisk men också väldigt rolig. För första gången på flera år har jag faktiskt roligt på jobbet igen, och det är värt rätt mycket :-)

Hittills har semestern gått åt till att sova, sova och sova. Nu börjar jag komma ikapp mig själv litegrann, så snart kan man väl dra igång nåt slags semesterprojekt. Jag ska bara vila liiite till först ;-)