Gränsen

Aftonbladet publicerar idag resultatet av en undersökning som dejtingsajten Zoosk har gjort. Frågan var: Var går gränsen för otrohet?, och svaret blev "vid en kyss". 65% av singlarna var ense om att en kyss är lika med otrohet.
Åsa Erlandson följde upp artikeln med en krönika där hon skriver

"Otrohet är att sätta sitt förhållande på spel och det som känns förbjudet är oftast förbjudet. Egentligen är det rätt enkelt: Den dag man behöver fråga sig var gränsen går, har man nog redan passerat den"

Visst, jag kan gå med på den första delen. Känns det förbjudet så finns det kanske anledning att fundera på om man är ute på hal is, men resten... hallå?
"Den dag man behöver fråga sig var gränsen går, har man nog redan passerat den".
Kom igen! Vilken jävla klyscha...
Är inte en del av problemet med otrohet just att folk oftast INTE frågar sig var gränsen går, utan liksom "råkar" hamna i situationer som de kanske inte borde hamnat i, och saker "bara händer" utan att de kanske egentligen tänkte det eller ville, eller skulle?

Om folk faktiskt på allvar i sina förhållanden och för sig själva, vågade fråga sig, fundera på och prata om var gränsen går, tror jag många inte skulle hamna i de där situationerna.
Och med "prata om var gränsen går" menar jag inte att man ska sitta i TV-soffan och förutsätta att man vet hur ett förhållande "ska" vara, utan att man verkligen, på riktigt PRATAR om vad man tycker, hur man känner, vad man vill och vad man behöver.

Det går inte ens att räkna antalet gånger jag sett vänner, bekanta och mig själv i lägen där man förutsatt en massa saker i förhållanden, utifrån en relationsnorm som man sett som "sanning", utan att gräva på djupet i vad man egentligen tycker och vill.
Jag kan inte heller räkna antalet gånger jag sett sånt gå åt helvete, just för att de flesta av oss aldrig till 100% kommer att passa in i en universell relationsnorm, och det funkar sällan bra att försöka pressa in sig i en form av något slag.

Jag skulle vilja påstå detta istället: Den dag man vågar fråga sig var gränsen går, har man också accepterat att man aldrig till 100% kommer att passa in i "mallen", och då har man kommit en bra bit i sin personliga utveckling!

Det funkade ett tag...

...men förr eller senare var bloggen tvungen att bli lila. Det är bara så :-)

Så blev det vinter

Det verkar som att vintern till slut kom till Kiruna, och oj vad mycket ljusare det blev!
Märkligt nog fick jag lust att julpynta (vilket inte brukar hända förrän tidigast kring lucia) och när sjuåringen kom på att det snart är första advent så ville hon att vi ska julpynta NU, så vi får väl se...

Meanwhile så känns livet rätt harmoniskt just nu, trots förkylning och ont knä.
Barnen är besatta av "Helt Magiskt" i SVT. Lördagkvällarna är heliga och nu har de även kommit på att programmet finns på SVT Play, så hela livet är bara trolleritrick just nu.
Och jag bevakar DHL's hemsida för att se var paketet med min klocka befinner sig. Den har hittills passerat Columbus (Ohio), Cincinnati (Ohio) och Leipzig i Tyskland.
Förväntansfull, jag? Nääääääää :-P

Det är NI som är tokiga, inte jag

Jag drömde om Ola Salo i natt. The Ark skulle göra en spelning nånstans, och av okänd anledning var jag  backstage, i ett kök. Jag satt och jobbade med något när Ola Salo kom in i det där köket för att ta något att dricka innan spelningen.
Han passerade mig, och jag noterade mycket förvånat att det var något konstigt med hans byxor. Kunde det vara... neeej... men jo, det ÄR verkligen... eller?... en blöja?

Efter ytterligare titt kunde jag konstatera att jorå, genom de supertajta byxorna skymtade man mycket riktigt en blöja. Libero. Bra val! tänkte jag. Vi har ju använt Libero till alla våra barn, de har grym uppsugningsförmåga!
Och plötsligt var logiken glasklar. Klart han måste ha blöja, för hur gör man annars om man har en spelning på flera timmar och blir kissnödig?
Sedan gick han iväg igen och jag fortsatte jobba. Jag minns att jag tänkte att det där förmodligen är ett knep som alla artister använder, och att det var lustigt att man aldrig vetat om det förut.

Så kul har jag om nätterna. Hur har ni det själva? ;-)

Det är inte shopping, det är terapi!

Det är seriöst rubbat hur en pryl kan få en att känna intensiv lycka, sådär så att det faktiskt pirrar i magen. Det har hänt mig några få gånger, t.ex. på Selfridge's i London när jag köpte min Marc Jacobs-väska.
Jag hade laddat flera månader, hittat flera olika tänkbara väskmodeller på nätet och planeringen i sig var sjukt kul, men inget mot känslan när jag stod där i butiken, omgiven av vackra saker.
Jag visste inte om jag skulle kunna med att betala flera tusen kronor för en handväska, men min reskompis säger än i denna dag att hon aldrig sett någon lyckligare än jag när jag hade betalat för väskan som till slut blev min.

Eftersom jag är en praktisk och hyfsat ekonomisk person är det inte så ofta jag gör den typen av shopping, men för några dagar sedan blev jag kär igen. På samma sätt som när jag såg min väska... fast den här gången var det ett armbandsur som fångade mig.
Veckans mentala framsteg (kan säkert diskuteras) är i alla fall att jag blev kär, ältade litegrann, och sedan beställde u(nde)rverket.

Normalt Lisbeth-förfarande skulle ha varit att hitta klockan, bli kär, älta i en vecka, bestämma sig för att inte köpa den för det är ju snart jul och det finns SÅÅÅÅ mycket annat som säkert vore vettigare att köpa och är det inte lite oansvarigt att lyxshoppa på det viset när nu ändå Ur&Penn har öppnat butik i Kiruna och de har fina klockor för typ 200 spänn, eller nä, jag vill ju ha den där klockan fast den är dyr och jag har ju faktiskt råd så varför inte, men lite onödigt är det ändå... och så hade det slutat med att jag till slut beställt den i alla fall, efter sisådär tio dagar.

Den här gången hoppade jag istället över steg 4-312 och tog ett snabbt beslut (snabbt för att vara jag). Och sånt är väl saker som folk betalar en terapeut för att lära sig, så jag tänker att den där klockan redan har betalat sig (som sagt, jag är praktiskt lagd) ;-)

Well well... den är inte här än. Det finns fortfarande en risk att jag blir blåst. Ska jag nångång få VISA-kortet kapat eller bli totalbluffad av en fejkbutik så är det väl den här gången. Men skulle det bli så, var det i alla fall najs med den där pryl-lyckokänslan en stund :-)

Lunch schmunch

Jag är inne på åttonde veckan med LCHF. Det händer inte så vansinnigt mycket med vikten, jag gick ner fyra kg de första veckorna men sedan har det stått still. Men oj vad mycket bättre kroppen mår!
Magen som förut oftast varit lite irriterad och svullen, är lugn och liksom bara... fungerar. Dessutom kan jag äta/dricka vanliga mjölkprodukter igen, jag behöver inte hålla mig till laktosfritt som jag fått göra i flera år.
Och ansiktet dårå... som också varit irriterat, torrt, flammigt, börjar det också bli ordning på.
Det är fascinerande att det kan bli så stor skillnad på så kort tid, och det är helt klart värt att fortsätta på lågkolhydratkost även om vikten inte direkt rasar.

Besvikelse

Något av det jobbigaste jag vet är att bli besviken. Känns hopplöst liksom.

Människor man trott på, saker man trott på, som krackelerar framför ens ögon tills man börjar undra om det är en själv det är fel på. Är man för snäll, för naiv? Orealistisk kanske?
Tankesätt, förhållningssätt, värderingar som man kanske själv sett som självklara, nästan inbyggda, visar sig inte alls vara självklara för andra. Inte på något sätt självklara.

Kolosser är svåra att rubba, och bara för att man knuffar åt ett håll som man tror är vettigt betyder det inte att man slipper vakna en dag och inse att man blivit klämd under ett hörn någonstans. Och vadårå, om någon säger "Du är verkligen skitbra men stå still en stund... jag ska bara köra över dig litegrann", så är väl allt bra? Man är ju informerad i alla fall.

Det är svintrist att tappa tron på saker, och det har varit lite för mycket sånt den senaste tiden. Jag gillar verkligen inte det.