Det är NI som är tokiga, inte jag

Jag drömde om Ola Salo i natt. The Ark skulle göra en spelning nånstans, och av okänd anledning var jag  backstage, i ett kök. Jag satt och jobbade med något när Ola Salo kom in i det där köket för att ta något att dricka innan spelningen.
Han passerade mig, och jag noterade mycket förvånat att det var något konstigt med hans byxor. Kunde det vara... neeej... men jo, det ÄR verkligen... eller?... en blöja?

Efter ytterligare titt kunde jag konstatera att jorå, genom de supertajta byxorna skymtade man mycket riktigt en blöja. Libero. Bra val! tänkte jag. Vi har ju använt Libero till alla våra barn, de har grym uppsugningsförmåga!
Och plötsligt var logiken glasklar. Klart han måste ha blöja, för hur gör man annars om man har en spelning på flera timmar och blir kissnödig?
Sedan gick han iväg igen och jag fortsatte jobba. Jag minns att jag tänkte att det där förmodligen är ett knep som alla artister använder, och att det var lustigt att man aldrig vetat om det förut.

Så kul har jag om nätterna. Hur har ni det själva? ;-)

Det är inte shopping, det är terapi!

Det är seriöst rubbat hur en pryl kan få en att känna intensiv lycka, sådär så att det faktiskt pirrar i magen. Det har hänt mig några få gånger, t.ex. på Selfridge's i London när jag köpte min Marc Jacobs-väska.
Jag hade laddat flera månader, hittat flera olika tänkbara väskmodeller på nätet och planeringen i sig var sjukt kul, men inget mot känslan när jag stod där i butiken, omgiven av vackra saker.
Jag visste inte om jag skulle kunna med att betala flera tusen kronor för en handväska, men min reskompis säger än i denna dag att hon aldrig sett någon lyckligare än jag när jag hade betalat för väskan som till slut blev min.

Eftersom jag är en praktisk och hyfsat ekonomisk person är det inte så ofta jag gör den typen av shopping, men för några dagar sedan blev jag kär igen. På samma sätt som när jag såg min väska... fast den här gången var det ett armbandsur som fångade mig.
Veckans mentala framsteg (kan säkert diskuteras) är i alla fall att jag blev kär, ältade litegrann, och sedan beställde u(nde)rverket.

Normalt Lisbeth-förfarande skulle ha varit att hitta klockan, bli kär, älta i en vecka, bestämma sig för att inte köpa den för det är ju snart jul och det finns SÅÅÅÅ mycket annat som säkert vore vettigare att köpa och är det inte lite oansvarigt att lyxshoppa på det viset när nu ändå Ur&Penn har öppnat butik i Kiruna och de har fina klockor för typ 200 spänn, eller nä, jag vill ju ha den där klockan fast den är dyr och jag har ju faktiskt råd så varför inte, men lite onödigt är det ändå... och så hade det slutat med att jag till slut beställt den i alla fall, efter sisådär tio dagar.

Den här gången hoppade jag istället över steg 4-312 och tog ett snabbt beslut (snabbt för att vara jag). Och sånt är väl saker som folk betalar en terapeut för att lära sig, så jag tänker att den där klockan redan har betalat sig (som sagt, jag är praktiskt lagd) ;-)

Well well... den är inte här än. Det finns fortfarande en risk att jag blir blåst. Ska jag nångång få VISA-kortet kapat eller bli totalbluffad av en fejkbutik så är det väl den här gången. Men skulle det bli så, var det i alla fall najs med den där pryl-lyckokänslan en stund :-)

Lunch schmunch

Jag är inne på åttonde veckan med LCHF. Det händer inte så vansinnigt mycket med vikten, jag gick ner fyra kg de första veckorna men sedan har det stått still. Men oj vad mycket bättre kroppen mår!
Magen som förut oftast varit lite irriterad och svullen, är lugn och liksom bara... fungerar. Dessutom kan jag äta/dricka vanliga mjölkprodukter igen, jag behöver inte hålla mig till laktosfritt som jag fått göra i flera år.
Och ansiktet dårå... som också varit irriterat, torrt, flammigt, börjar det också bli ordning på.
Det är fascinerande att det kan bli så stor skillnad på så kort tid, och det är helt klart värt att fortsätta på lågkolhydratkost även om vikten inte direkt rasar.

Besvikelse

Något av det jobbigaste jag vet är att bli besviken. Känns hopplöst liksom.

Människor man trott på, saker man trott på, som krackelerar framför ens ögon tills man börjar undra om det är en själv det är fel på. Är man för snäll, för naiv? Orealistisk kanske?
Tankesätt, förhållningssätt, värderingar som man kanske själv sett som självklara, nästan inbyggda, visar sig inte alls vara självklara för andra. Inte på något sätt självklara.

Kolosser är svåra att rubba, och bara för att man knuffar åt ett håll som man tror är vettigt betyder det inte att man slipper vakna en dag och inse att man blivit klämd under ett hörn någonstans. Och vadårå, om någon säger "Du är verkligen skitbra men stå still en stund... jag ska bara köra över dig litegrann", så är väl allt bra? Man är ju informerad i alla fall.

Det är svintrist att tappa tron på saker, och det har varit lite för mycket sånt den senaste tiden. Jag gillar verkligen inte det.

You just can't win...

Om man säger till ungarna att skärpa sig och inte tramsa vid frukostbordet för då ska man ringa till farmor och tala om vad de håller på med och då får de kanske inte gå på bio med henne idag, och en av femåringarna då svarar: "Fast  vi får gå på bio ändå, för om du säger det till farmor så kommer hon bara säga "Så skulle mina fina flickor aaaaldrig göra"", kan man då säga att ställningen i matchen Ungarna - Mamma är 100-0?

Finns brevvänner längre?

När jag var liten, i lågstadieålder ungefär, hade jag en brevvän i Eslöv. Hon hette Christine och jag minns inte ett skvatt av vad vi skrev till varandra men jag minns att jag fick brev från henne rätt ofta och att det var galet roligt både att läsa hennes brev och att skriva mina egna.
Finns sånt längre? Eller är det uppgraderat till mejlvänner? Skriver folk brev överhuvudtaget?

Och varför kan jag inte komma ihåg lite mer om Christine, då hade jag ju kunnat googla henne!! :-)

Ja, jag är petig...

...men Halloween är alltid den 31 oktober. Inte 15 juli, 27 oktober eller 4 november. Precis som julafton, ni vet. Alltid 24 december. Inte någon annan dag.
Ändå kom det igår, 27 oktober, ett gäng utklädda ungar och ville ha godis. "Bus eller godiiiis".
Eftersom jag inte är genuint ond så fick de såklart godis, fast jag i själva verket ville skälla ut dem (faktiskt snarare deras föräldrar) eller åtminstone hålla en lektion i kursen "hur man läser en almanacka".
Det blir så jävla skitnödigt när vi krampaktigt försöker ta till oss och införa andra länders traditioner, utan att hålla koll på när, vad eller varför.

Typ "Wihoo, Halloween ser kul ut, ungarna får ju klä ut sig och tigga godis. Gilla!!! Men när är det då? Äh, inte vet jag, nångång i typ oktober? Eller november? Jahaaa, men då är det ju det där allhelgonagrejset också. Det är ju också nåt med typ döda, eller spöken, gravar eller hur det nu var? Är det samma sak kanske? Hmm, eller inte. Äsch, för säkerhets skull är det nog bäst om vi firar halloween typ från slutet av oktober, kanske den 27:e, och så genom hela allhelgonahelgen. För tänk om vi gör feeeel annars? Då blir det ju dålig stämning. Aj aj. Okej, fram med maskeradkläderna och ut med ungarna! Nu!"


I avdelningen "skitsaker man inte borde bry sig om men man ändå irriterar sig som fan på" ligger Halloween rätt högt rankat för min del.
Jag kan fatta om det råder förvirring kring när Alla Helgons dag är, eftersom det är en flyttbar helgdag, men Halloween infaller alltid på samma datum, precis som julafton. Och ingen jävel missar julafton eller firar det en vecka i förväg eller en vecka efteråt, så varför är det så svårt att lära sig 31 oktober?

Gaaaah!