Jamen det HÄNDER ju saker i alla fall...

Veckan som började med knäkrasch slutade med kräksjuka.Det blev en Kolossalt Katastrofal Knä- & Kräkvecka. KKKK.
Man kan alltså inte annat än undra hur den här veckan ska bli. Fläcktyfus? Svinkoppor? Harpest? Det visar väl sig, och så länge jag slipper dödskorvar är jag rätt nöjd i alla fall.

Mare mare, vad gör man med en... tisdag?

Jag är fortfarande hemma med sjukt knä... det är lite bättre idag än igår, så jag tänkte att jag skulle göra ett försök att ta mig ut och belasta knäet lite försiktigt (gå fem meter till bilen, gå fem meter från bilen till affären, gå 50 meter inne i affären och så hem igen, inget avancerat alltså). Det visade sig vara en fenomenalt dålig idé.
Idag verkar det i alla fall hjälpa med Pronaxen + Panodil, håll tummarna för att läget fortsätter förbättras.

Så... jag fortsatte rita. Idag uppgraderade jag mig från vanligt ritpapper och blyerts till A5-akvarellpapper och tusch. DET var däremot en riktigt bra idé :-) 

En dutt här, en dutt där...

Som vanligt när jag får kreativ panik (d.v.s. desperat vill göra något kreativt men inte vet VAD), så duttar jag lite här och lite där, och så lite här igen.
Så nu har jag skickat in ansökan till en 15 hp-distanskurs i journalistik vid Karlstad universitet, och häromdagen snubblade jag över ordet "zentangle" och insåg att zentangles ju faktiskt är ungefär det jag till och från har pysslat med i massor av år, fast inte riktigt så strukturerat... Klotter eller "doodles" är väl de mer 90-talsaktiga orden, "zentangle" låter lite lagom modernt. Hur som helst, roligt är det i alla fall. Och avkopplande.

Snart får jag förmodligen också ett ryck och börjar måla nånting, det kan lika gärna bli så att jag får för mig att bygga något...som i så fall aldrig kommer att slutföras. Och teckningarna här nedanför kan mycket väl bli både de första och sista zentangles som jag någonsin gör. För sån är jag... *dunkar huvudet i bordet*

Meanwhile så har mitt knä plötsligt pajat...
Idag fick jag sjukskriva mig efter drygt halva dagen, för knät gjorde så ont att jag var spyfärdig. Det hjälpte inte med värktabletter, det enda som hjälpte hyfsat var när jag kom hem och kunde sitta helt stilla med benet utsträckt i soffan och bulla upp med kuddar under knät.

Jag fattar inte varför det plötsligt blev så ¤$£*@% ont, men det får gärna försvinna typ... NU, för jag har tänkt åka skidor i helgen.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Vet inte riktigt.

Men jag vet att precis nu ska jag iväg och göra den allra roligaste av alla mina arbetsuppgifter (och den som har minst att göra med vad jag egentligen är utbildad till)... ska intervjua och skriva en artikel till hushållstidningen Kiruna-Information som distribueras till hushållen kring den 17 maj.

 

Vårvärmen kommer...

...sexåringen har blivit sju år, min skidkarriär går väl sådääär, på jobbet är allt som vanligt (mer eller mindre), jag drömmer massor, funderar massor och har vårspring i benen.
Vill göra något nytt, men vet inte riktigt vad. Eller jo, det vet jag ju på sätt och vis, men jag vet inte hur eller när eller OM.
För att använda mig av samma uttryck som min gamla chef Jonny gjorde HÄR, i en tänkvärd krönika, jag har inte levlat upp till nivå fem än. Just precis nu är jag nog faktiskt bara på level två och står helt still trots att jag vet ungefär vad som krävs av mig.

Osäkerheten gnager.

Hur vågar man kasta sig ut över kanten när det inte ser ut att finnas något där förutom avgrund? Jag måste nog byta glasögon, bildligt talat i alla fall.
Måste hitta brillorna som gör att jag ser bortom kanten, så att jag kanske vågar gå lite närmare den utan att tro att jag ska trilla ner i total katastrof. Just nu låser det sig bara, det blir skrivkramp och skidkramp och all kramp man kan tänka sig.

Hur hittar man rätt livsbrillor?

...och igen

Klockan är tio i sju, det är söndag morgon och jag sitter vid ett köksbord med en underbar fjällutsikt. Familjen Underställ har snart klarat av sin första skidhelg och nu har i alla fall alla barn STÅTT på sina slalomskidor (med blandat resultat). Det har varit en riktigt skön helg med mycket mys (fem personer som kramas i en tvåsitssoffa är ingenting, det vore fusk att sätta sig i tresitsaren bredvid, då får man ju typ.. PLATS).

Ändå känner jag mig lite vemodig och vill inte riktigt åka hem till verkligheten igen, men valmöjligheterna är ju lite begränsade. Hur skönt det än skulle vara att fly från vardagens alla "måste" och "borde" så känns det inte riktigt realistiskt varken med ett liv i underställ eller ett liv på en strand nånstans. Hur man än vrider och vänder på det så är kyla, förkylningar, hosta och snöskottning tydligen betydligt mer realistiskt.


Den här vintern har varit mer slitsam än vanligt, det känns som att det har tärt en hel del på både kropp och knopp att ständigt känna sig genomfrusen. Våren får gärna komma nu, jag behöver stora mängder solvärme för att tina upp igen.

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör...

Norrländsk konversation på busshållplatsen, tjugo över sex på morgonen i -22 grader

- Snörvel
- Snörvel snörvel
- Host harkel
- Harkel host
- Snörvel
- Host
- Snörvel

Sedan kom bussen, med kanske världens gladaste och trevligaste busschaufför (ibland glimrar lokaltrafiken till). Alla som klev på bussen såg också ut att vara på glatt humör, kanske för att det bara var -22 grader, inte -28 som igår kväll :-)