Stort och bra

Igår var det äntligen dags... TEDxKiruna!
Det är svårt att beskriva nördkänslan av att vara med om något stort, men det kändes verkligen så.

Systeryster var också där, hon hade ståpäls under hela tiden astronauten Michael Lopez-Alegria (som bl.a. var commander på ISS i 215 dagar och som gjort tio rymdpromenader) berättade om rymdfärder förr, nu och i framtiden :-)
Renata Chlumska berättade om sina tidigare äventyr och de kommande. Om allt går som det ska, blir hon första svenska kvinna i rymden inom ett par år. Michael Najjar, tysk konstnär, ska också upp i rymden inom några år.
Virgin Galactic verkar ha sålt bra av sina rymdfärdsbiljetter, Ashton Kutcher ska tydligen också upp, han blir passagerare nr 500.

Under dagen fick vi se ett tidigare TED Talk, titta på det om du vill nördskratta lite :-)
John Hodgman - Aliens, love -- where are they

Det blev...

...en liten bloggpaus, maken var bortrest en vecka och det var lite mer slitsamt än jag hade trott att vara själv med tre galningar. Men det gick ändå bra, och nu är han hemma igen :-)
Dessutom är jobbet rätt hektiskt just nu, som det brukar vara när man börjar på nåt nytt. Men det känns kul, det kommer nog att bli riktigt bra tror jag.

Jag googlar LCHF-recept, ska ge mig på en vända åt det hållet igen. Fast inte superstrikt, för då blir jag så korkad och orkeslös. Däremot ska jag försöka att låta bli bröd och pasta helt och hållet, för att kolla hur magen mår av det. Förra LCHF-vändan mådde ju magen otroligt bra, och jag vill kolla om det var kolhydraterna i sig som gjorde skillnad eller om det kanske kan vara gluten jag reagerar på i vanliga fall. Vi får väl se hur det går...

När försvar blir till hat

Som en av reaktionerna på armhålehatet skapades ett evenemang på Facebook, "Ta håret tillbaka". Evenemanget fick snabbt många deltagare, och folk började lägga upp bilder på sina orakade armhålor.

Naturligtvis dök det också snabbt upp personer som började skriva otrevliga och kränkande kommentarer på bilderna, på samma sätt som det blev från första början med mello-armhålan. För armhålor är uppenbarligen oerhört provocerande.


Bland kommentatorerna var det en som fick strålkastarljuset på sig lite mer än de andra... en medelålders man som hade lite otur när han tänkte, och postade kommentarer som t.ex. "Hon ser ju för faan ut som en fitta på tvären!".
Detta plockades upp av en blogg som verkar ha skapats enbart i syfte att visa upp just denna medelålders man (inkl. hans Facebookprofil och mejladress), ett blogginlägg som i sin tur utlöste en storm av kritik och hån mot mannen.
Om det stämmer som det skrivs i evenemanget så har folk dessutom gått så långt så att de kontaktat mannens arbetsgivare (och idrottsföreningen där han är ledare) angående detta.

Något senare kom så en dementi. Den medelålders mannen påstår sig ha fått kontot kapat, det är i själva verket inte alls han som har skrivit något om fittor på tvären.

Kommentarerna låter naturligtvis inte vänta på sig. Dålig bortförklaring, busted osv. Och så kan det naturligtvis vara. Det kanske är en dålig bortförklaring, alla kan ha otur när de tänker. Eller så är det sant. Ingen vet.

Det man däremot vet, och som visar sig om och om igen, är hur lätt en försvarskampanj snabbt förvandlas till en helt egen hatmobb. Och nästan ingen reagerar. FÖR VI HAR JU RÄTT! HAN VAR JU TASKIG. Och då är det helt okej att sjunka till samma nivå, och ojdå, vi råkade vara hundra personer som sa till honom att han är dum i huvudet. Well, han får väl skylla sig själv.
Eller?

Det är obehagligt.
Obehagligt att människor så lätt går från att vara försvarare till att själva vara hatare, och att de inte ens märker det själva.
För vad är egentligen skillnaden mellan  "Hon ser ju för faan ut som en fitta på tvären!" och "Det sannolika är att du är den vidriga människa som vi fått en bild av och jag förstår inte hur sådana som du lyckas få någon som älskar dig. Du får mig att vilja spy"?
Den ena förtjänar det, den andra inte? Vem gör den bedömningen? Vems värderingar, vems sunda förnuft?

Och nästan ingen reagerar... mobben drar vidare, och det som borde kunna bli en klok diskussion blir bara till ännu mer hat. Som sagt, obehagligt. Och väldigt sorgligt.

Raka för helvete armhålorna...

...annars får du räkna med att bli hånad på nätet.
Tjejen som råkade hamna i bild med sin håriga armhåla under Melodifestivalfinalen hade nog kanske inte väntat sig varken att hamna i bild eller att bli föremål för allmänt hån på nätet efteråt. Men det var likförbannat exakt vad som hände.
Historien är redan berättad av så många, så jag nöjer mig med att länka till Hanna Fridéns tänkvärda inlägg om detta.

Och så tänker jag återigen att det fan inte kan vara lätt att vara barn eller ungdom idag. För om inte ens vi vuxna kan föregå med gott exempel och låta bli sånt där apbeteende, hur ska barnen nånsin kunna lära sig vad som är okej eller inte? Och om orakade armhålor (det är bara HÅR för helvete) möts med reaktioner av typen "hon har kanske inte alla hemma", hur ska NÅN någonsin kunna vara okej, vara fredad från andras "rätt" att håna?

GAH!

(och så lägger jag förresten ner #blogg100, det gick ju åt skogen *S*)

Jahaja...

Utifrån dagens flöde och diskussioner på Facebook konstaterar jag att internationella kvinnodagen helt klart har gått från att ha en politisk innebörd till att vara eller åtminstone förväntas vara "Alla hjärtans dag 2" då alla män bör uppvakta sina kvinnor med blommor eller liknande för att visa sin kärlek.
Och så tänker jag att herregud... har vi inte tillräckligt många konstruerade firardagar som egentligen bara är kommersiella?

Eller är det helt enkelt så att vi inte orkar med saker som har någon politisk innebörd? För hur firar man sånt? Hur uppmärksammar man kvinnors situation i världen? Jättekrångligt ju!! Det är mycket enklare att klämkäckt säga grattis till varandra för att vi har fötts med snippa, och hoppas att våra män köper en blomsterkvast på väg hem från jobbet. Eller?

Europaparlamentet uppmärksammar i alla fall internationella kvinnodagen med fokus på "Lika lön för likvärdigt arbete" eftersom löneskillnaderna mellan män och kvinnor i EU består. Och här i Sverige har 15.51-rörelsen hållt seminarium på samma ämne.
Jag hade ingen aning om att det ens fanns en sån rörelse, man lär sig något nytt varje dag.

Personligen har jag inte uppmärksammat kvinnodagen på något särskilt sätt alls.
Däremot har jag ätit sjukt god glass, med smulad Ballerina-cookie på.
Because I'm worth it! (eller för att det är den tiden i månaden, who cares) ;-)


dag 59 - #blogg100

Lukt och ljud och känslor

Det låter som vår och luktar som vår, och när den känslan kommer får jag alltid flashbacks till våren 1999, då jag gjorde exjobb tillsammans med Nina och Natalia på JBF, Jukkasjärvi sockens belysningsförening.

Jag förflyttas mentalt till vägen jag promenerade varje dag, till köket där vi drack Himlagott och till kontoret där vi satt och byggde vår databas och GIS-applikation. Det finns ingen annan period eller situation som jag hamnar i så tydligt som den, och det händer varje vår. Jag undrar vad det beror på...
Eller jo, vissa typer av höstväder kan få mig att hamna utanför Sofiakyrkan i Jönköping, men det är inte alls lika tydligt som vårgrejen.

Musik kan också förflytta mig. "Calleth you, cometh I" tar mig till en kurva i E10:an nära Puoltikasvaara och "Hon är så söt när hon sover" flyttar mig till mitt kontor på Softcenter när jag sommarjobbade där 1998. 

Var hamnar du? Vad förflyttar dig?


dag 58 - #blogg100

Sportlov

Idag har jag varit feberfri hela dagen, för första gången sedan i måndags. Och vips så har Hanna feber. Såklart. För det är ju sportlov och barnen skulle åka till fjällen med farmor, Hanna har sett fram emot att åka slalom hela veckan. Klart hon blir sjuk då. GAAAH!


dag 56 - #blogg100

Det handlar om att steka pannkakor och kramas

Det var bröllop idag, lillasyster gifte sig.
Barnen var förväntansfulla och spända innan, men sexåringarna hade missat att det hela skulle utspela sig hemma hos syster yster, de hade nog sett något helt annat framför sig, kan man ana från kommentaren "Men... jag trodde vi skulle på RIKTIGT bröllop" :-)

Och ja, med tanke på det man är van vid, långa vigselgudstjänster i kyrkan och högtravande ord om att "äktenskapet är en Guds gåva, instiftat till samhällets bestånd", så måste jag säga att det här nog ändå var den absolut riktigaste vigsel jag någonsin varit med om!

Vigselförrättaren läste upp den här dikten, så fin och så sann och så mycket mer "riktig" än "Guds gåva":

-------------------------------------------------------------------
Det handlar om att vara ett och två på samma gång
Att vara sig själva men delar av något större
Det handlar om att se kärlek i varandras ögon
Och att höra hemma var som helst tillsammans

Det handlar om att steka pannkakor och kramas
Att vardagen blir skimrande med den man älskar
Det handlar om händer som vill hålla varandra
Och om kroppar som vill somna och vakna tillsammans

Det handlar om ett val som egentligen är självklart
Att inte kunna tänka sig ett liv utan den andre
Det handlar om att behöva varandra
Och att alltid vilja vara tillsammans
-------------------------------------------------------------------

Hanna blev adjungerad ringbärare tillsammans med kusin Emelie som inte ville stå i rampljuset själv och lämna ringen till mamma och pappa. Det var fnittriga och nervösa tjejer som stod bredvid brudparet och höll i asken med ringen, och de skötte sig alldeles strålande.

Lisa & Maja satt i soffan och kramade pappa under vigseln (jag filmade). De hade fått veta innan att när det är bröllop då måste man vara alldeles tyst, annars får man gå hem igen. Efteråt kom Lisa och kramades med mig, och levererade i vanlig ordning en del alldeles underbara slutsatser :-)

- Mamma, vi var alldeles tysta HELA tiden!
- Jag vet! Ni var jätteduktiga, ni skötte er perfekt!
- Tänk att det var första gången jag var på bröllop, och ändå visste jag precis hur man skulle göra?!
- Ja, det är för att du är så klok
- Mmm, jag vet. Det är för att jag äter så mycket fisk!

Grattis Ida & Todde. Tack för att vi fick vara en del av er dag! :-)

dag 55 - #blogg100

Hur man vinner melodifestivalen, grundkurs

1. Gå ut långt i förväg och säg att ditt kommande deltagande är "den största sensationen i Melodifestivalens historia"

2. Delta med ett bidrag som är så konstigt och o-melodifestivaligt att folk bestämmer sig för att hahaha- och proteströsta på den för att göra nån slags markering mot "etablissemanget"

3. Bli jättesuperkränkt efteråt när folk säger saker som typ "Det är inte på riktigt, det är ett skämt", och säg själv saker som "Jag förlåter dig" till journalister som har skakat på huvudet åt spektaklet.

4. Fortsätt vara kränkt ett tag. När tidningarna sedan har glömt bort att skriva om det under några dagar, hota med att hoppa av tävlingen.

5. Vänta in stormen av kärlek och uppmuntrande mejl. Visa sedan upp mejlen för den journalist som först hör av sig, och säg "Jag har skrivit kontrakt och jag tänker inte bryta det" (och lita på att iiiingen kommer ihåg att det var precis det du faktiskt tänkte göra häromdagen)

6. Delta i tävlingen och håva in många tusen sympatiröster, tillsammans med ännu fler "hahaha"-röster

7. Åk till Baku. Prata gärna med Verka Serduchka innan, för tips om scenkostymer som funkar i Eurovision.

Så blev det helg

Jag stod på benen igår, men det straffade sig. På kvällen däckade jag igen, feber, frossa och rejält ont i bröstet. Nu känns det lite bättre efter 10 timmars sömn, men jag är HELT slut, så idag ligger jag i sängen och dricker te.

Hur har ni andra det?

dag 54 - #blogg100

Första dagen på nya jobbet...

...tillbringades med att inte göra ett skvatt som har med nya jobbet att göra *S*
Idag kom nya kollegan som ska jobba med GIS och som jag skulle ha jobbat tätt ihop med om det inte varit för att jag nu bytte jobb. Så de närmsta veckorna kommer till som sagt till stor del användas till att introducera henne samtidigt som jag ska introducera mig själv i mitt nya jobb.

Jag borde nog egentligen ha legat hemma, nedbäddad, men man kommer rätt långt med vilja och envishet, så jag stod på benen hela dagen trots att jag till och från hade feber. Kanske inte det smartaste jag gjort i mitt liv, men jag hade lovat och det kändes viktigt att genomföra.


dag 53 - #blogg100