30 november 2011

Mer död och brännande muskler

Lisa tog upp frågan om döden ett par gånger igår också.
Efter ett prat med kloka lillasyster Mia på fikarasten igår, tog jag den här gången upp atomteorin och förklarade att allt och alla är gjorda av atomer som finns överallt i rymden och som klumpar ihop sig till olika saker som planeter och hundar och människor och stenar.
Och när man dör så åker atomerna iväg och blir något annat istället. Så när man dör kanske man blir en stjärna i rymden, eller en sten, eller något helt annat.
Det blev en succé, för alla tre tjejerna började skratta och prata om vad de vill bli, och saker som "en fotbollsspelande kung med mustasch i rymden" fanns bland förslagen :-)

Igår gjorde jag också mitt första riktiga träningspass på sjukhusets gym, tillsammans med min sjukgymnast. Hon har satt ihop ett träningsprogram med ett gäng balans- stabilitets- och styrkeövningar.
Det kändes riktigt bra, men det är läskigt tydligt nu att jag är mycket svagare och mer instabil i höger ben/knä än i vänster. Inte alls konstigt förstås, jag har bara aldrig förstått att det är SÅ stor skillnad.
Övningarna är med låga vikter men ungefär en miljard repetitioner, så idag har jag rejäl träningsvärk, mest i vaderna och på baksidan av låren.
Ordinationen är att jag ska träna ett par gånger i veckan från och med nu, och så ska vi träffas och utvärdera om ett par veckor för att se om något i träningsprogrammet behöver ändras.

Åsså är det VAB idag... den envisa förkylningen vägrar släppa greppet, den går bara runt och runt hos barnen. Det är väl bara att traska ner i tvättstugan och bestiga tvättberget dårå... :-)

29 november 2011

Jag vill inte ligga i graven...

...sa Lisa igår kväll, med darrande underläpp och stora tårar rullandes nedför kinderna. Hon har haft feber ett par dagar och drömt en massa mardrömmar, så humöret var väl inte på topp och av någon anledning började hon fundera på döden. Det blev ett långt samtal om död och gravar och hur det känns att vara död, och jag har nog aldrig någonsin sett henne så fruktansvärt ledsen.

"Mamma, jag vill inte dö" sa hon. Hur bemöter man sånt egentligen? Jag sa att hon inte kommer dö förrän hon är sviiingammal och kroppen tar slut. Då undrade hon när jag kommer att dö. Kommer jag att leva när hon blir vuxen? Och hur känns det att ligga i graven? "Jag vill inte ligga i graven, jag tycker det är så läskigt. Hur känns det för alla människor som ligger i graven?" Jag sa att det inte känns något alls, att det bara är som att man somnar och sedan är det inget mer med det, men hon tyckte fortfarande att det kändes jätteläskigt.

Efter en stunds prat om att jag ju är vuxen och min mamma och pappa fortfarande lever och att jag inte heller kommer dö på jättejättelänge så bröt hon ihop totalt och fick bara fram "Jag vill inte att du ska dö! Jag vill aldrig att du ska dö. Och vet du mamma, när jag blir stor så ska jag föda barn, för jag vill inte bo ensam. Jag vill bo med dig ända tills du dör!"
Jag förklarade att hon inte behöver bo ensam om hon inte vill det, men att många tycker det är ganska skönt att bo för sig själva, och att hon såklart får bo med oss så länge som hon vill det, om hon inte vill bo med t.ex. sin pojkvän eller så.
"Men mamma... om jag och min pojkvän och våra barn ska bo här med er, då blir det väldigt trångt i vårt hus...och då får vi inte plats med sängar. Mamma... kommer vi bli fattiga då??" och så darrade underläppen igen och tårarna bara strömmade.

Det var totalt katastroftänk, och vad jag än svarade, hur jag än förklarade så kom det nya följdfrågor om sorgliga saker, tills hon till slut själv sa att hon inte vill prata mer om det för det är så sorgligt.
Vid det laget hade resten av familjen också hamnat i soffan, och så avslutades den sorgliga diskussionen med att vi allihopa pratade om att en del tror att när man dör så är det bara kroppen som hamnar i graven, medan man själv hamnar någon annanstans som t.ex, i himlen eller i något annat liv. "Som vår hund Fia. Hon är i himlen!"
Det blev nog lite lättare då, när vi kunde konstatera att ingen ska dö än på väldigt väldigt länge, och att om man kommer till himlen så får man nog äta popcorn där varje dag. För hon kunde somna sedan, och sov lugnt hela natten. Och när hon vaknade i morse var hon på sitt vanliga glada humör igen och kramades hårt när hon kom och sa god morgon.

Jag vet inte hur man "ska" hantera sånt där, men jag hoppas jag gjorde det okej den här gången i alla fall...

28 november 2011

Reboot

Efter en katastrofal natt då jag blev väckt 4 gånger på ungefär fyra timmar, åkte jag hem på lunchen och tog en stödvila.
Jag sov knappt en kvart, och när jag vaknade trodde jag aldrig jag skulle bli pigg igen, men när jag väl tog mig till jobbet igen insåg jag att den korta vilan hade gjort enorm skillnad. Skönt!

Det är konstigt att tänka sig att för bara några år sedan var det mer regel än undantag att vakna 5-10 gånger per natt. Nu är det galet jobbigt med EN sån natt. Skönt att det i alla fall är kväll snart :-)

27 november 2011

Säg att jag är ful så är jag din för evigt?

Kirunafestivalens första 2012-bokning är nu offentliggjord, Europe kommer hit :-) Jag kan inte låta bli att tycka att det är svinkul, riktig nostalgi!
Jag har sett Europe live en gång, det var nog 1991 eller -92, i Arcushallen i Luleå. Jag och Sussie åkte dit med nåt slag partytåg som gick från Kiruna. På tåget var det fullt ös, folk partajade vilt.
I tågvimlet träffade jag en kille som jag började prata med. Han såg bra ut, vi satt och snackade ett tag och småflirtade litegrann. Av någon anledning pratade vi om varandras utseende, och han smällde till med den oerhört charmiga kommentaren att jag var snygg, men att jag möjligen hade lite för tjocka lår.
Jag kan inte direkt påstå att jag darrade av upphetsning, snarare kände jag väl att jag ville slå honom på käften, men jag garvade bort det och tänkte att vafan... puckon finns det gott om.
Konserten var bra, den absolut största behållningen var att få höra "Carrie" live, och sedan åkte tåget hemåt igen på natten.

Där hade historien kunnat vara slut, men ett tag senare mötte jag den där killen på krogen, och av någon outgrundlig anledning tyckte jag fortfarande att han var intressant (!). Det gick som det gick, vi hamnade hemma hos honom och så småningom gjorde vi ett par tafatta försök att dejta men insåg rätt snabbt att vi inte var särskilt intresserade av varandra, och där tog historien slut.

Hur som helst... hur fasiken tänkte jag egentligen?
Jag hade nästan glömt bort hela den där grejen tills vi började prata om Europe på jobbet häromdagen, och nu börjar jag fundera på om det kanske ligger något i det min käre make brukar reta mig med; att tjejer faller för "bad guys", killar som är taskiga eller bara rent allmänt beter sig som miffon.
Jag har hävdat att det inte alls är så, att det där bara är en töntig klyscha, och jag kommer naturligtvis aldrig att erkänna att jag eventuellt kan ha lite fel, men vafan liksom, jag har ju uppenbarligen gjort precis sådär själv?!

Bomba mig med bevis för att det är hundra gånger vanligare att vi faller för helt vanliga, schyssta män, jag måste få stärka min teori! ;-)

Första advent


Det är första advent, räkningarna är betalda och jag tänker högaktningsfullt tillbringa den här dagen med att INTE baka ett endaste dugg.
Däremot blir det nog förmodligen lite plock och städ... och tvättberget ropar mitt namn.

Ha en fin första advent!












26 november 2011

Du måste välja - #1

För resten av livet...

Inte kunna prata vanligt, bara sjunga opera
eller
Prata vanligt, men varannat ord är svordom/könsord

Vilket väljer du? :-)

När stjärnorna föll ner...

Jag tror jag var runt sju år när jag insåg att rymden skrämmer skiten ur mig.
Jag minns att jag tyckte det var galet fascinerande att vara ute och titta upp mot stjärnorna, men när jag gjorde det fick jag svindel och fick dessutom alltid för mig att något läskigt skulle komma och ta mig medan jag stod där och tittade uppåt. Detta gjorde att jag bara kunde titta på stjärnorna om jag stod med ryggen mot en vägg, bara då kände jag mig säker. Men jag fick fortfarande svindel för att rymden kändes så stor :-)

Någon gång under den tiden drömde jag att jag var ute och lekte. Det var mörkt och väldigt stjärnklart, och plötsligt såg jag att stjärnorna bildade bokstäver, ett meddelande. Det stod "Jeanette behöver hjälp!" (Jeanette var min kompis).
Jag visste inte vad som hade hänt, men förstod att det var allvar och blev riktigt rädd.
Plötsligt upptäckte jag att månen var försvunnen, och på något logiskt vis förstod jag vart den tagit vägen. Den hade ramlat ner och låg nu som en stor månformad snöklimp på marken vid mina fötter. Flera stjärnor hade också ramlat ner, och allt blev bara mer och mer allvarligt.
Jag minns inte hur det gick, om Jeanette blev "räddad" och om månen tog sig upp på himlen igen, men den där drömmen gjorde inte direkt min rymdrädsla mindre. Och än i denna dag kan jag ibland tycka att det är rätt obehagligt att stå ute och titta upp mot stjärnorna.

Jag vet inte varför, men jag tror det kan ha att göra med att jag blir så fascinerad av stjärnor, planeter och satelliter att jag stänger av det mesta runtomkring, tappar kontrollen på vad som händer runtomkring och därmed blir mer sårbar. Jag har varit en kontrollmänniska sedan jag var liten, så det verkar som en ganska logisk förklaring.
Samtidigt kan jag ibland också uppskatta att totalt tappa kontrollen och bara låta mig ryckas med, vad det än handlar om. Men det är alltid lite läskigt. Som rymden.

Nu ska jag bara samla mod till att titta på månen genom syrrans teleskop, och låta mig ryckas med ut i rymden igen. Håll tummarna för att inget monster tar mig under tiden :-)


25 november 2011

Det var bättre förr...

...när glögg var glögg! Ville bara säga det.


Julklappstips

För machomannen som inte kan/vill släppa skruvdragaren ens på fredag kväll när gästerna anlänt. Det perfekta sättet att förena nytta med nöje, för visst HAR du irriterat dig på den där skruven i köksskåpet som inte sitter riktigt bra? Och vad är det förresten för fel med att alltid vara redo?
Kombinera gärna med verktygsbältet Allan, så behöver du aldrig mer känna dig naken och ensam.

För det kompletta fredagsmyset och den ultimata parmiddagen - Bosch skruvdragare Vino!


Har du legat sömnlös och funderat på vad det kan finnas för något som du absolut inte behöver, men som du ändå inte kan leva utan? Fundera icke längre, svaret är nära!
För de där supermysiga fikastunderna när det helt enkelt är för jobbigt att vrida ugnen till 225 grader och ställa in en plåt finns nu C3 Muffin & Cupcakemaker. Du visste inte att du behöver den (och ska vi vara ärliga så behöver du den faktiskt inte heller) men du kommer inte kunna leva utan den!
Och hey... den stilrena designen gör att Muffin & Cupcakemaker kommer passa perfekt ihop med mixern, våffeljärnet, brödrosten, toastjärnet, popcornmaskinen och fritösen som också står inne i skåpet.

För mycket bättre fika och ytterligare en pryl i skåpet - C3 Muffin & Cupcakemaker!



24 november 2011

Såna där gånger när...

...man kommer hem med huliganerna, säger till dem att om de städar sina rum så julpyntar vi tillsammans sedan, och de sätter igång med full fart och städar jättefint(ish) och är supertaggade för att börja pynta och de bara tar typ två korta julmustpauser och sedan fortsätter städa medan man själv sitter och undrar vad fan som hände eftersom det i nomala fall är omöjligt att få dem att städa oavsett om man använder beröm, hot eller mutor, och de till och med bäddar sina sängar bara för att sedan virvla iväg och göra något helt annat och vara TOTALT ointresserade av nåt himla julpynt, och så slutar det med att man själv får fixa gardin och tomtar och skit fast man egentligen inte ens tycker det är så himla kul med sånt utan mest gör det för att DE ville...

Är det då man borde dricka glögg?


Knärapport

Jag var hos sjukgymnasten idag. Hon hade sett röntgenbilderna och de såg tydligen väldigt bra ut! Ingen uttalad artros, möjligen begynnande artros. Just nu går det alltså inte att ställa någon definitiv diagnos på knähelvetet, men det är ju egentligen inte särskilt viktigt heller.
Bästa behandlingen verkar dessutom fortfarande vara styrke- och stabilitetsträning, så det är bara att köra på.

Jag fick också testa några av de övningar jag kommer göra framöver och prova lite olika vikter för att se vad som blir bra att börja med.
Det är låga vikter som gäller till en början, för att få igång muskler och cirkulation utan att det ska göra ont i knät.
Men jag vet hur jag funkar när jag börjar träna... jag går gärna all in och tar i så jag nästan spricker, så det kommer förmodligen kännas lite fjuttigt att träna med så låga vikter som jag ska ha, men det får bli träning för tålamodet också ;-)


23 november 2011

Lisbeth får paket - en nästan helt sann saga




Snipp snapp snut - så var sagan slut. Och så levde de lyckliga resten av livet :-)

22 november 2011

Gränsen

Aftonbladet publicerar idag resultatet av en undersökning som dejtingsajten Zoosk har gjort. Frågan var: Var går gränsen för otrohet?, och svaret blev "vid en kyss". 65% av singlarna var ense om att en kyss är lika med otrohet.
Åsa Erlandson följde upp artikeln med en krönika där hon skriver
"Otrohet är att sätta sitt förhållande på spel och det som känns förbjudet är oftast förbjudet. Egentligen är det rätt enkelt: Den dag man behöver fråga sig var gränsen går, har man nog redan passerat den"
Visst, jag kan gå med på den första delen. Känns det förbjudet så finns det kanske anledning att fundera på om man är ute på hal is, men resten... hallå?
"Den dag man behöver fråga sig var gränsen går, har man nog redan passerat den".
Kom igen! Vilken jävla klyscha...
Är inte en del av problemet med otrohet just att folk oftast INTE frågar sig var gränsen går, utan liksom "råkar" hamna i situationer som de kanske inte borde hamnat i, och saker "bara händer" utan att de kanske egentligen tänkte det eller ville, eller skulle?

Om folk faktiskt på allvar i sina förhållanden och för sig själva, vågade fråga sig, fundera på och prata om var gränsen går, tror jag många inte skulle hamna i de där situationerna.
Och med "prata om var gränsen går" menar jag inte att man ska sitta i TV-soffan och förutsätta att man vet hur ett förhållande "ska" vara, utan att man verkligen, på riktigt PRATAR om vad man tycker, hur man känner, vad man vill och vad man behöver.

Det går inte ens att räkna antalet gånger jag sett vänner, bekanta och mig själv i lägen där man förutsatt en massa saker i förhållanden, utifrån en relationsnorm som man sett som "sanning", utan att gräva på djupet i vad man egentligen tycker och vill.
Jag kan inte heller räkna antalet gånger jag sett sånt gå åt helvete, just för att de flesta av oss aldrig till 100% kommer att passa in i en universell relationsnorm, och det funkar sällan bra att försöka pressa in sig i en form av något slag.

Jag skulle vilja påstå detta istället: Den dag man vågar fråga sig var gränsen går, har man också accepterat att man aldrig till 100% kommer att passa in i "mallen", och då har man kommit en bra bit i sin personliga utveckling!


21 november 2011

Det funkade ett tag...

...men förr eller senare var bloggen tvungen att bli lila. Det är bara så :-)

19 november 2011

Så blev det vinter

Det verkar som att vintern till slut kom till Kiruna, och oj vad mycket ljusare det blev!
Märkligt nog fick jag lust att julpynta (vilket inte brukar hända förrän tidigast kring lucia) och när sjuåringen kom på att det snart är första advent så ville hon att vi ska julpynta NU, så vi får väl se...

Meanwhile så känns livet rätt harmoniskt just nu, trots förkylning och ont knä.
Barnen är besatta av "Helt Magiskt" i SVT. Lördagkvällarna är heliga och nu har de även kommit på att programmet finns på SVT Play, så hela livet är bara trolleritrick just nu.
Och jag bevakar DHL's hemsida för att se var paketet med min klocka befinner sig. Den har hittills passerat Columbus (Ohio), Cincinnati (Ohio) och Leipzig i Tyskland.
Förväntansfull, jag? Nääääääää :-P


17 november 2011

Det är NI som är tokiga, inte jag

Jag drömde om Ola Salo i natt. The Ark skulle göra en spelning nånstans, och av okänd anledning var jag  backstage, i ett kök. Jag satt och jobbade med något när Ola Salo kom in i det där köket för att ta något att dricka innan spelningen.
Han passerade mig, och jag noterade mycket förvånat att det var något konstigt med hans byxor. Kunde det vara... neeej... men jo, det ÄR verkligen... eller?... en blöja?

Efter ytterligare titt kunde jag konstatera att jorå, genom de supertajta byxorna skymtade man mycket riktigt en blöja. Libero. Bra val! tänkte jag. Vi har ju använt Libero till alla våra barn, de har grym uppsugningsförmåga!
Och plötsligt var logiken glasklar. Klart han måste ha blöja, för hur gör man annars om man har en spelning på flera timmar och blir kissnödig?
Sedan gick han iväg igen och jag fortsatte jobba. Jag minns att jag tänkte att det där förmodligen är ett knep som alla artister använder, och att det var lustigt att man aldrig vetat om det förut.

Så kul har jag om nätterna. Hur har ni det själva? ;-)


16 november 2011

Det är inte shopping, det är terapi!

Det är seriöst rubbat hur en pryl kan få en att känna intensiv lycka, sådär så att det faktiskt pirrar i magen. Det har hänt mig några få gånger, t.ex. på Selfridge's i London när jag köpte min Marc Jacobs-väska.
Jag hade laddat flera månader, hittat flera olika tänkbara väskmodeller på nätet och planeringen i sig var sjukt kul, men inget mot känslan när jag stod där i butiken, omgiven av vackra saker.
Jag visste inte om jag skulle kunna med att betala flera tusen kronor för en handväska, men min reskompis säger än i denna dag att hon aldrig sett någon lyckligare än jag när jag hade betalat för väskan som till slut blev min.

Eftersom jag är en praktisk och hyfsat ekonomisk person är det inte så ofta jag gör den typen av shopping, men för några dagar sedan blev jag kär igen. På samma sätt som när jag såg min väska... fast den här gången var det ett armbandsur som fångade mig.
Veckans mentala framsteg (kan säkert diskuteras) är i alla fall att jag blev kär, ältade litegrann, och sedan beställde u(nde)rverket.

Normalt Lisbeth-förfarande skulle ha varit att hitta klockan, bli kär, älta i en vecka, bestämma sig för att inte köpa den för det är ju snart jul och det finns SÅÅÅÅ mycket annat som säkert vore vettigare att köpa och är det inte lite oansvarigt att lyxshoppa på det viset när nu ändå Ur&Penn har öppnat butik i Kiruna och de har fina klockor för typ 200 spänn, eller nä, jag vill ju ha den där klockan fast den är dyr och jag har ju faktiskt råd så varför inte, men lite onödigt är det ändå... och så hade det slutat med att jag till slut beställt den i alla fall, efter sisådär tio dagar.

Den här gången hoppade jag istället över steg 4-312 och tog ett snabbt beslut (snabbt för att vara jag). Och sånt är väl saker som folk betalar en terapeut för att lära sig, så jag tänker att den där klockan redan har betalat sig (som sagt, jag är praktiskt lagd) ;-)

Well well... den är inte här än. Det finns fortfarande en risk att jag blir blåst. Ska jag nångång få VISA-kortet kapat eller bli totalbluffad av en fejkbutik så är det väl den här gången. Men skulle det bli så, var det i alla fall najs med den där pryl-lyckokänslan en stund :-)

10 november 2011

Lunch schmunch

Jag är inne på åttonde veckan med LCHF. Det händer inte så vansinnigt mycket med vikten, jag gick ner fyra kg de första veckorna men sedan har det stått still. Men oj vad mycket bättre kroppen mår!
Magen som förut oftast varit lite irriterad och svullen, är lugn och liksom bara... fungerar. Dessutom kan jag äta/dricka vanliga mjölkprodukter igen, jag behöver inte hålla mig till laktosfritt som jag fått göra i flera år.
Och ansiktet dårå... som också varit irriterat, torrt, flammigt, börjar det också bli ordning på.
Det är fascinerande att det kan bli så stor skillnad på så kort tid, och det är helt klart värt att fortsätta på lågkolhydratkost även om vikten inte direkt rasar.


5 november 2011

Besvikelse

Något av det jobbigaste jag vet är att bli besviken. Känns hopplöst liksom.

Människor man trott på, saker man trott på, som krackelerar framför ens ögon tills man börjar undra om det är en själv det är fel på. Är man för snäll, för naiv? Orealistisk kanske?
Tankesätt, förhållningssätt, värderingar som man kanske själv sett som självklara, nästan inbyggda, visar sig inte alls vara självklara för andra. Inte på något sätt självklara.

Kolosser är svåra att rubba, och bara för att man knuffar åt ett håll som man tror är vettigt betyder det inte att man slipper vakna en dag och inse att man blivit klämd under ett hörn någonstans. Och vadårå, om någon säger "Du är verkligen skitbra men stå still en stund... jag ska bara köra över dig litegrann", så är väl allt bra? Man är ju informerad i alla fall.

Det är svintrist att tappa tron på saker, och det har varit lite för mycket sånt den senaste tiden. Jag gillar verkligen inte det.